twogirlsandtwobooks

För varje blad jag vänder i Näckrosbarnen mår jag psykiskt sämre och känner en klump i magen som fyller mig med oro. Precis som Clara. Susanne Axmacher binder mig fast som läsare vid Claras känslor. Jag förvandlas till Clara. När Marcus håller strupgrepp om hennes hals vill jag, som henne, kravla mig loss ur hans järnhårda grepp. När Lotta kastar sten på Olle vill jag som Clara, slita mig loss ur Marcus grepp och brotta ner Lotta. Vi vill båda sätta punkt för mobbingen och våldet. Men som läsare skyddas jag bakom en fyrahundrasidig bok och jag kan inte göra mer än läsa, fyllas av skräck och rädsla. Det är trots allt Axmacher som håller i pennan.

Inledningen var väldigt bra då den väckte nyfikenhet hos mig. Den lilla, spinkiga och bleka pojken som ligger livlös på vattenytan bland näckrosorna. För under ytan snörar sig näckrosornas mörka rötter ihop. Allting är gömt under det svarta vattnet. Jag tycker att inledningen såväl titeln är noggrant genomtänka och symboliska för hela berättelsen. Jag kunde känna stillheten och tystnaden genom hela inledningen. Hur de vuxna och hur barnen inte sa något, utan bara såg ner mot sjön på den nakna, döda kroppen av ett oskyldigt barn.

Nu har jag även fått ta del av Lars Lanckens barndom som påminde mig alltför mycket om hans framtida barns barndom. Han var också rebellisk. Jag ser ett mönster mellan syskonen Clara, Marcus och Lotta som även framträdde hos deras pappa. De har ett otroligt behov av att bli sedda av sina föräldrar. Se mig! Men föräldrarna vill inte se dem utan väljer att titta bort och undvika våldet bland deras barn. Deras största misstag enligt mig. Barnen slåss, barnen hotar varandra och barnen avskyr varandra enda in i benmärgen. Det är nästan så att jag blir alldeles galen själv när jag läser. Lotta låtsades att hon slog i pannan och njöt av mammans uppmärksamhet som hon fick. Sammanfattningsvis är det en kamp och ett desperat rop från var och en av dem att bli sedda. Jag tror att om pappan eller mamman någon gång tog sina barn åt sidan var och en och sa tydligt: ”Vi ser vad du gör”, hade deras relation gentemot varandra kanske sett annorlunda ut.

Jag uppskattar gruppdiskussionerna vi har haft kring boken med år 3. För ibland säger de saker som man själv inte ens har tänkt på själv eller har missat. Förra gången diskuterade vi mycket kring bokens budskap och tema. Budskapet var otydligt för hela gruppen och jag tror inte att Susanne Axmacher ville ha ett budskap i boken. Det blir kanske en fråga att ställa henne. Temat var tydligare i jämförelse med budskapet men åsikterna kring temat var blandat. Några sa ”ondska” vilket många, inklusive mig själv, tyckte var överdrivet. Jag håller starkt fast vid att temat är ”familjeintriger” då hela boken handlar om en familj som det nästan verkar vila en förbannelse över. Hemligheter som gömmer sig bland näckrosrötterna under ytan.

Någonting som framstår tydligt efter några sidor är hur elaka alla barn är. Riktiga snorungar om jag får säga så! Ett citat ur boken fick mitt hjärta att blöda av medlidande för Olle, den spinkiga, bleka pojken vars far hade dött. Jag tror att Axmacher ville att läsaren skulle se likheten mellan Olle och Clara. De är små, ensamma, hatade och trycks ner av de äldre barnen.

”Han är som spindelmannen”, säger Mattias. ”Han kan klättra överallt.”

Olles kropp är liten och vit mot den svarta väggen, och han klättrar som en liten långbent spindel på bergväggen.

”Det här är det enda roliga han gör”, säger Mattias.

”Ja, det här är det enda han är bra till”, säger Carina.

Nu är boken så fruktansvärt tung att jag förväntar mig att ett mirakel ska inträffa. Kanske en skyddsängel kommer farandes ner och tar hand om familjen Lancken? Jag vill, men det känns alldeles för bra för att vara sant.