twogirlsandtwobooks

 

Mycket har förändrats sedan slutet på 1500-talet. Det har uppfunnits elektriska produkter, den första mannen har landat på månen och man har framställt vaccin som har räddat liv. Men trots alla tusentals förändringar har några ting bestått som ser likadana ut trots att hundra år har passerat. Givetvis talar jag om det abstrakta fenomenet kärlek.

 

Denna tidlösa företeelse visar att en kärlekshistoria i slutet av 1500-talet kan jämföras med en snarlik historia i modern tid. Däremot har kärlekshistorian behandlats på olika sätt beroende på vilken epok den skrevs under. Eftersom kärleken är abstrakt kan den framställas i olika skepnader, då kärlek kan både ha sina för- och nackdelar.

Romeo och Julia, dramatikern Shakespeares mest berömda verk skildrar en alldeles speciell men vardaglig kärlekshistoria mellan två par i slutet av 1500-talet. Temat är omöjlig kärlek då det unga paret Romeo och Julia kommer från olika bakgrunder i klassamhället, vilket på den tiden var fullkomligt oacceptabelt. Här kommer ett utdrag ur Shakespeares Romeo och Julia:

Montague Men jag kan ge dig mer. Jag tänker gjuta hennes stod i guld, och sen, så länge detta är Verona, ska inget verk hedras med större rätt än bilden av den trogna Julia.

Capulet Och Romeos bild ska vila där bredvid. Två arma offer för vår blinda strid.

 

Fursten En dyster fred har denna morgon gett oss. Grå är vår dag. Dess ögon är förgråtna. Gå nu, och berätta vart allt hat har lett oss. Några ska straffas, andra bli förlåtna. Aldrig har en historia rört oss så som den om Julia och Romeo.

 

 

Denna dialog mellan tre män var det sista stycket av pjäsen Romeo och Julia. Anledningen till att jag valde det stycket berodde på att jag tyckte hela historian sammanfattades så fint. Shakespeare knöt ihop säcken på ett stiligt sätt för denna tragiska och känslofyllda historia.

 

William Shakespeare fångade tidsepoken på ett verklighetsbaserat sätt likväl det samhälle han upplevde genom denna kärlekshistoria. I slutet av 1500-talet var det inte bara ekonomin som avgjorde klasskillnaderna utan även frågan om giftermål. En rik man ville gifta bort sina döttrar till andra rika män i hopp om att det skulle skapa goda kontakter, vinna anseende hos andra förmögna och ge sina döttrar en välbärgad framtid. Aldrig var det på tal om att en rik kvinna skulle ingå äktenskap med en man från en lägre samhällsgrupp eller tvärtom.

 

Det var inte enbart det kärleksfulla paret Romeo och Julia som kämpade mot dessa riktlinjer och krav i samhället. Ungefär trehundra år senare skulle ett annat par stå inför samma besvärliga beslut och försöka bryta sig loss från alla krav och regler som även den tidens samhälle förde med sig. Jag talar om Titanic, succéfilmen som sågs av miljoner åskådare. Regissören och manusförfattaren bakom filmen, James Cameron, inspirerades av Shakespeares klassiker om det olyckliga paret från Verona och gjorde en egen tolkning av den. Trots att handlingen istället utspelade sig på ett passagerarfartyg år 1912, då världen fortfarande var konservativ när det kom till klasskillnader, berörde den lika mycket som den om Romeo och Julia.

 

James Cameron och William Shakespeare, två manusförfattare från två epoker valde exakt samma tema. Båda männen hade syftet att sätta temat omöjlig kärlek i fokus och ville väcka frågeställningar hos folk i allmänheten. Även om filmen gjordes år 1997 fick den folk att tänka tillbaka på hur klassamhället fungerade och dess påverkan i val av kärlek.

 

Här nedanför finns ett stycke från ett viktigt samtal mellan den förmögna Rose DeWitt Bukater och den fattiga Jack Dawson ur filmen Titanic:

 

 

 

 

ROSE

De är så små varelser, Jack ... mitt folk. De tror att de är jättar på
jorden, men de är inte ens damm i Guds ögon. De lever inuti denna champagnebubbla ... och en dag kommer bubblan att brista.

Han lutar sig på rälsen bredvid henne, hans hand snuddar vid hennes. Det är den minsta kontakt man kan föreställa sig och allt de kan känna är några kvadratcentimeter av huden där händerna nuddar varandra.

JACK

Du är inte en av dem. Det har blivit ett misstag.


ROSE

Titta! En fallande stjärna.

JACK

Det var en lång en. Min far brukade säga att när man såg en, var det en själ som åkte till himlen.

ROSE

Det gillar jag. Kan vi inte önska något?

Jack ser på henne, och finner att de plötsligt är väldigt nära varandra. Det
skulle vara så lätt att närma sig ytterligare ett par centimeter för att kyssa henne. Rose verkar
tänka samma sak.

JACK

Vad skulle du önska dig?

Efter en stund drar sig Rose tillbaka.

 

ROSE

Något jag inte kan få.

 

 

Detta samtal mellan två individer från två skilda världar förtydligar inte bara den stora kontrasten mellan dem utan även hur Rose, den rika kvinnan önskar att hon var en helt vanlig person med allmänna förutsättningar och privilegier. Istället känner hon sig låst i den rikemansvärld hon omgivits av enda sedan dagen hon föddes.

 

Vilken stil använde sig William Shakespeare av? När jag läste stycket ur Romeo och Julia upptäckte jag att han hade skrivit i rimm vilket var vanligt på den tiden. En annan sak som utmärkte sig var hur poetiskt och vackert allting lät och jag förvånades inte över orsaken till den mängd kända citat som Shakespeare har åstadkommit. Tidsepoken som var aktuell under Shakespeares dagar var Renässansen. Under denna epok tog författare, vetenskapsmän och filosofer inspiration från antiken och deras synsätt. I Romeo och Julia utspelar sig historian i Italien som var populär och exotisk bland den tidens poeter och författare. Renässansen som betyder pånyttfödelse, var den epok som fick folk att lämna den mörka medeltiden bakom sig och skåda världen med nya ögon. Kyrkans makt hade försvagats och en ny och starkare tro på individen växte fram, något som framställdes tydligt i Shakespeares verk. Romeo och Julia ville bryta sig loss från samhällets normer.

 

Romeo och Julia kom också från olika familjer där en var rikare än den andra. Jag tror att det Shakespeare och Cameron vill sätta fokus på är det tidlösa ordspråket ”Kärleken övervinner allt”. Men i dessa två historier slutar det tragiskt för båda paren; Julia och Romeo tar självmord av misstag och Jack i Titanic fryser till döds i havet. Men hängivenheten för Jack lever vidare hos Rose även när hon åldrats och hon släpper aldrig taget av sin käraste. Julia väljer att ta sitt liv när hon ser att Romeo har dött. Hon kan inte bemöta tanken av att leva utan honom en enda sekund under resten av sitt liv.

 

Det de båda paren gör gemensamt är att de lämnar sina familjer bakom sig och ger dem skuldkänslor för att visa vad de har orsakat för olycka. Fördelen med dessa sorgliga slut är att folk börjar tänka i andra banor och ifrågasätter samhället och klasskillnaderna. Och det var precis det som Shakespeares karaktärer Romeo och Julia och James Camerons Rose och Jack åstadkom.

 

 

Olivia Kyllergård

 

"Tills döden skiljer oss åt" - Det passionerade paret Romeo och Julia

 

Jag har valt att läsa en av Joyce Carol Oates senare böcker Den tatuerade flickan som skrevs år 2002. Från början hade jag aldrig hört talas om Joyce Carol Oates eller hennes böcker, vilket förvånade mig när jag fick reda på hur internationellt känd hon är. Hon har vunnit ett stort antal priser och nomineringar genom sin lysande karriär och även inspirerat andra med det skrivna ordet. Den tatuerade flickan är en av hennes senare verk och handlingen fångade mitt intresse med en gång.

 

Den berättar om en kvinna i 30-årsåldern som till synes är fattig, utmattad och hungrig. Hon verkar förvirrad över sin egen identitet och härkomst, men på något sätt framstår det senare att hon har rymt från sitt hem. Senare anställs hon av den berömda författaren Joshua Seigl för att ordna upp hans liv. Det visar sig att de är varandras motsatser. Hon avskyr allt vad han står för, bildad, jude och rik dessutom! Och Joshua är inte alltför nöjd med den tatuerade flickan till en början, men med tiden blir Joshua allt mer beroende av henne.

 

Det intressanta är att Joshua Seigl är en väldigt förmögen och intelligent man, men i boken förefaller det nästan som att han skäms för det. Folk som överdrivet beundrar honom och hans böcker ser han ner på med avsmak och irritation. Mitt intryck av hans personlighet är att han är ängslig och ständigt orolig, men över vad? Han bär på en livshotande sjukdom, kan det vara fallet? Eller är det hans ansträngda relation med sina föräldrar? Saknar han någon i sitt liv, en kvinna? Frågorna är många och jag hoppas att svaret träder fram länge in i boken.

 

Joyce Carol Oates- Hjärnan bakom flera mästerverk

 

 

Joyce Carol Oates är uppvuxen som katolik och är idag en ateist. När hon var ung förvånades hon när hennes morfar bekräftade hennes judiska härkomst. I boken har en servitör vid namn Dimitri mycket stor avsky för judar och ibland upplevde jag nästan att det var författarinnans egna åsikter, eftersom de var så slagkraftiga. Jag vet inte om Joyce Carol Oates hade sådana åsikter i verkliga livet, eller om hon hade hon funnit inspiration från andras åsikter. Av någon anledning hade jag trott att handlingen var under 40-talet, men det visade sig vara nutid. Orsaken till detta beror nog på Joyce Carol Oates stil, hur hon skriver som Agatha Christie. Hur hon ställer många frågor, som ur en dokusåpa där rykten sprids och alla vet alla hemligheter hos varandra. Även fördomarna och den rasistiska attityden hos flera av karaktärerna får mig att tänka på det förflutna. Det kan även vara den fattiga flickan som har rymt hemifrån och försöker få en bit mat i Dimitris restaurang. Det känns väldigt avlägset med tanke på att boken handlar om nutiden i Amerika. Borde inte det vara väldigt ovanligt idag att rymma hemifrån?

 

Joyce Carol Oates stil är annorlunda och hon influerades redan i sina unga år av författaren och nobelpristagaren Ernest Hemingway och det syns tydligt i detta citat.

 

 

”Vi ser föremålens skuggor, inte föremålen i sig…

Vi tvingas föreställa oss det som författaren inte avslöjar.”

 

 

 

Det speciella med Ernest Hemingway var hur han använde sig av isbergsteorin i sitt skrivande. Detta innebar att han bara skrev en bit (toppen av isberget över vattenytan) men att det gömde sig mycket under ytan. Joyce Carol Oates menar att man tvingas föreställa sig det som författaren inte avslöjar, det som ligger under ytan i det djupa havet.

 

Många som läser Joyce Carol Oates böcker kan även uppleva att hon är feminist i sin stil och det fanns ett citat som väckte mitt intresse ur denna ideologiska synvinkel:

 

 

”En man föraktar kvinnokroppen för att

den inte är någon rustning utan bara en kropp.”

 

Jag tycker att citatets innebörd är hemskt i sin helhet men att den förklarar något djupt och realistiskt samtidigt. Det ligger verkligen något i det citatet som alltid har funnits och även finns i dagens samhälle. När flickan går in i restaurangen är det första Dimitri tänker på sex och att tillfredsställa sina egna lustar. Han ser på den här trötta flickan som en enkel kropp som fyller funktionen att ge honom njutning och inget mer.

 

Jag har mycket kvar att lära mig om innehållet i denna bok och jag ser fram emot att ta reda på mysteriet hos den tatuerade flickan som fångar den skrivande ensamvargen Joshua Seigls intresse.

 

Vad gömmer sig under ytan av isberget?

 

 

 

 

 

 

 

Man kunde känna nyfikenheten bland oss elever när vi äntligen fick möta författaren och hjärnan bakom romanen Näckrosbarnen, Susanne Axmacher. Hon var som jag förväntade mig, sprudlande energisk och hade mycket erfarenhet som man även kunde läsa om i BT.

När vi hade satt oss ner omkring det avlånga bordet började frågorna flyga kors och tvärs. Alla var lika ivriga och ville veta svaret på sina funderingar, för vem visste inte svaret bättre än självaste Susanne? En av oss frågade Susanne hur hon hade funnit inspirationen till en så hemsk och verklig berättelse, vilket gav utlopp till skratt i rummet. Susanne tänkte länge, tittade fundersamt upp i taket för att finna svaret på frågan och svarade slutligen att hon inte tyckte att den var så hemsk som andra upplevde den. Jag tror att författare går in i boken så intensivt när de skriver att de inte tänker på känslan den skapar. Man kan likna det med en bra låt som man lyssnar på hundratals gånger tills den förlorar sin gnista så att man blir nästintill avtrubbad. Men detta bekymrade inte Susanne det minsta och hon började istället berätta om sina år i USA där hennes passion för det skrivna ordet utvecklades.

 

Under tiden som hon beskrev sin tid i USA märkte jag att några detaljer och händelser från hennes verkliga liv hade återspeglats i Näckrosbarnen. Susanne instämde med en elev som tyckte att böcker i allmänhet blev mer levande om man lade in verkliga personer eller händelser, med motiveringen att beskrivningarna blir verklighetstrogna för läsaren. En av de viktigaste sakerna jag undrade var om Susanne ville att Olle och Clara undermedvetet skulle symbolisera samma person. De var späda och små, utsattes för de äldres mobbing och våld och från ett citat ur boken upplevde jag att det stämde:

 

” Jag har lust att börja gråta, något som jag nästan aldrig gör. Förstår han inte, Olle?”

 

Min tolkning av detta citat var att Clara såg sig själv i Olle, men att hon blev besviken när han inte förstod henne. För vem, om inte Olle, borde ha vetat hur det kändes? Susanne tyckte att det lät intressant men medgav att hon inte hade tänkt på det viset men att hon trots detta kunde förstå min idé och mitt tankesätt. Susanne menade egentligen att läsaren skulle bli frustrerad på Clara för att hon slösade bort sin chans att få en god vän med tanke på hur ensam hon var.

Susanne Axmacher

 

Något som väckte mitt intresse vid samtalet med Susanne var när hon erkände att hon inte hade några syskon själv. Men jag tyckte att det lät logiskt eftersom relationen mellan syskonen som skildras i boken känns så bisarr och overklig. Kan verkligen syskon avsky varandra så starkt? Istället tyckte jag det var bra att Susanne inte hade skrivit om vanliga syskon, för då hade inte boken varit hälften så bra som den är nu. När Susanne skulle beskriva Claras roll i boken gav hon oss samtidigt rådet att inte göra huvudpersonen passiv, någonsin. Susanne hade gjort Claras roll stark och inflytande genom hela romanen, trots att hon var huvudpersonen. Många författare glömmer ofta att föra handlingen framåt genom huvudpersonen och satsar istället på karaktärerna bredvid. Det kan även bero på att författaren omedvetet går in i rollen som huvudpersonen och bara iakttar det som händer runt omkring sig.

 

Susanne har lyckats skapa en bok fylld med starka individer (som min kära klass) och jag inser hur smart det var av henne att inte ha för många beskrivningar angående deras utseende. Hennes syfte är troligtvis att man ska fokusera på personen och inte haka upp sig på onödiga detaljer. Familjen Lancken söker ro och det är en av orsakerna till att de flyttar från olika platser, Saudi Arabien till Sverige och från deras hem på Rudbecksgatan till en sommarstuga nära skogen. Men de finner ingen stillhet hur mycket de än byter miljö och detta citat yttrade en gammal man till Osborne ur ett kapitel i boken och jag tyckte att det beskrev detta trauma väldigt bra.

 

 

”Det handlar aldrig om en plats.”

 

 

 

 

För varje blad jag vänder i Näckrosbarnen mår jag psykiskt sämre och känner en klump i magen som fyller mig med oro. Precis som Clara. Susanne Axmacher binder mig fast som läsare vid Claras känslor. Jag förvandlas till Clara. När Marcus håller strupgrepp om hennes hals vill jag, som henne, kravla mig loss ur hans järnhårda grepp. När Lotta kastar sten på Olle vill jag som Clara, slita mig loss ur Marcus grepp och brotta ner Lotta. Vi vill båda sätta punkt för mobbingen och våldet. Men som läsare skyddas jag bakom en fyrahundrasidig bok och jag kan inte göra mer än läsa, fyllas av skräck och rädsla. Det är trots allt Axmacher som håller i pennan.

 

Inledningen var väldigt bra då den väckte nyfikenhet hos mig. Den lilla, spinkiga och bleka pojken som ligger livlös på vattenytan bland näckrosorna. För under ytan snörar sig näckrosornas mörka rötter ihop. Allting är gömt under det svarta vattnet. Jag tycker att inledningen såväl titeln är noggrant genomtänka och symboliska för hela berättelsen. Jag kunde känna stillheten och tystnaden genom hela inledningen. Hur de vuxna och hur barnen inte sa något, utan bara såg ner mot sjön på den nakna, döda kroppen av ett oskyldigt barn.

 

Nu har jag även fått ta del av Lars Lanckens barndom som påminde mig alltför mycket om hans framtida barns barndom. Han var också rebellisk. Jag ser ett mönster mellan syskonen Clara, Marcus och Lotta som även framträdde hos deras pappa. De har ett otroligt behov av att bli sedda av sina föräldrar. Se mig! Men föräldrarna vill inte se dem utan väljer att titta bort och undvika våldet bland deras barn. Deras största misstag enligt mig. Barnen slåss, barnen hotar varandra och barnen avskyr varandra enda in i benmärgen. Det är nästan så att jag blir alldeles galen själv när jag läser. Lotta låtsades att hon slog i pannan och njöt av mammans uppmärksamhet som hon fick. Sammanfattningsvis är det en kamp och ett desperat rop från var och en av dem att bli sedda. Jag tror att om pappan eller mamman någon gång tog sina barn åt sidan var och en och sa tydligt: ”Vi ser vad du gör”, hade deras relation gentemot varandra kanske sett annorlunda ut.

 

 

Jag uppskattar gruppdiskussionerna vi har haft kring boken med år 3. För ibland säger de saker som man själv inte ens har tänkt på själv eller har missat. Förra gången diskuterade vi mycket kring bokens budskap och tema. Budskapet var otydligt för hela gruppen och jag tror inte att Susanne Axmacher ville ha ett budskap i boken. Det blir kanske en fråga att ställa henne. Temat var tydligare i jämförelse med budskapet men åsikterna kring temat var blandat. Några sa ”ondska” vilket många, inklusive mig själv, tyckte var överdrivet. Jag håller starkt fast vid att temat är ”familjeintriger” då hela boken handlar om en familj som det nästan verkar vila en förbannelse över. Hemligheter som gömmer sig bland näckrosrötterna under ytan.

 

Någonting som framstår tydligt efter några sidor är hur elaka alla barn är. Riktiga snorungar om jag får säga så! Ett citat ur boken fick mitt hjärta att blöda av medlidande för Olle, den spinkiga, bleka pojken vars far hade dött. Jag tror att Axmacher ville att läsaren skulle se likheten mellan Olle och Clara. De är små, ensamma, hatade och trycks ner av de äldre barnen.

 

”Han är som spindelmannen”, säger Mattias. ”Han kan klättra överallt.”

Olles kropp är liten och vit mot den svarta väggen, och han klättrar som en liten långbent spindel på bergväggen.

”Det här är det enda roliga han gör”, säger Mattias.

”Ja, det här är det enda han är bra till”, säger Carina.

 

 

Nu är boken så fruktansvärt tung att jag förväntar mig att ett mirakel ska inträffa. Kanske en skyddsängel kommer farandes ner och tar hand om familjen Lancken? Jag vill, men det känns alldeles för bra för att vara sant.

Redan efter att ha läst första sidan av Susanne Axmachers roman Näckrosbarnen kom jag till insikt att detta var en bok utöver det vanliga. Det är inte bara hennes egna stil som fascinerar mig utan även hur hon lyckas hoppa i tiden kapitel efter kapitel och fortfarande hålla balansen. Susanne skriver på ett känslofyllt sätt och många händelser är väldigt starka och påverkar mig mycket känslomässigt. Frågor dyker ständigt upp i mitt huvud och jag längtar efter att få träffa Susanne för att förhoppningsvis få dem besvarade. Mina frågor kretsar till stor del kring etik och moral. Vad är rätt och fel? Varför reagerar inte deras föräldrar i en situation som denna? Redan efter en fjärdedel av boken har jag samlat ihop en tydlig bild av alla karaktärer och deras personligheter men väljer i detta inlägg att mest fokusera på Clara.

 

Clara är snart trettio år gammal, har flammande rött hår och har nyss blivit lämnad av sin man. Det framstår tydligt att hon blir nerdragen av sitt förflutna och är ständigt förvirrad över hennes två äldre syskons starka hat gentemot henne. Eftersom handlingen hoppar i tiden får jag en tydlig bild av Claras omskakande barndom och får stor förståelse över hur det påverkat henne. Som ung trakasserades Clara av sin syster Lotta och sin bror Marcus, båda äldre än henne. Lotta och Marcus var ett starkt lag som vägrade släppa in Clara och de visade gärna sitt hat öppet genom att slå henne eller utsätta henne för obehagliga ting. Allt från att tvinga Clara att helt naken gifta sig på låtsas med en annan kille till att hugga en gaffel i handen på henne. Mitt framför ögonen på föräldrarna!

För mig var detta en chock och jag kunde inte förstå hur familjen Lancken höll ihop. Den största frågan medan jag läste var: Varför ingriper inte föräldrarna? Min teori är att båda av dem var fullt medvetna om vad som försiggick mellan väggarna men troligen hade de gett upp tidigt och ingrep därför inte. Ett citat ur boken skildrar Claras tankar kring hennes mammas blindhet och naiva attityd.

 

”Det var en av de saker som mamma tyckte speciellt mycket om i vårt hus, att det var så gammalt, att ingen dörr gick att låsa. Inte ens badrumsdörrarna gick att låsa, enligt mamma var man en familj och då skulle inget gömmas, inte låsas in. Så var det, älskade man varandra skulle man älska hela människan. Inget skulle gömmas. Vi skulle alltid älska varandra.”

 

Det första jag kom att tänka på var ur Carolina Gynnings biografi Ego Girl, där hennes och Claras situation med syskonen var nästintill identiska. När Carolina Gynning och hennes brors föräldrar skilde sig var de tvungna att senare flytta in hos moderns nya pojkvän som själv hade en dotter från en tidigare relation. Denna dotter var hemsk på alla sätt och vis mot Carolina och hennes bror och påminde mig därför om Claras relation med sina syskon. Min gissning är att Claras föräldrar, såsom Carolina Gynnings mor, innerst inne avskydde omständigheterna. Skillnaden mellan de båda är att Carolina Gynnings mor tog saken i egna händer och såg till att de aldrig behövde träffa den avundsjuka dottern igen.

 

 

 

Även om det inte är bekräftat anar jag att Clara inte är deras riktiga syster men att antagligen hennes pappa eller mamma fick henne med en annan partner i det förflutna. Stundtals säger Marcus eller Lotta på ett provocerande sätt: ”Du hittades på gatan Clara.” Jag tolkar det som att de antingen vet och har fått det bekräftat att Clara inte är deras biologiska lillasyster och känner därför ingen koppling till henne. Det andra alternativet är att de inte vet något men istället känner på sig att Clara inte är deras syster. Hon har ju trots allt flammande rött hår, de är istället blonda.

 

Clara är som den fula ankungen vars syskon är avundsjuka på henne och mobbar henne hela hennes barndom. Frågan är om hon kommer att förvandlas till en vacker svan som i sagan. Hela boken bygger på hennes vilja att våga möta sina plågoandar, mestadels från hennes unga år och utifrån dessa känna sig starkare och vilja gå vidare för att stegvis börja om på nytt. Hon har trots allt många sidor kvar i boken att utvecklas på.

 

 

 

Olivia Kyllergård

 

NAMN: Olivia Kyllergård
ÅLDER: Snart 18
BOR: I Borås
INTRESSEN: Kultur, titta på TV, umgås med vänner, skratta.
FAVORITBOK: Allt som skrivits av Agatha Christie, pusseldeckarnas drottning!
DRÖMYRKE: Författare/illustratör, manusförfattare.