HOPPA HÖGT FÖR HISOTIREN OM SCIENCE FICITON
Igår satt jag bänkad framför teven. Filten var högt uppdragen över huvudet likt ett skydd för det som utspelade sig på skärmen. Trots att filten täckte större delen av mina ögon kunde inte skriken undgå att slippa ur mig och jag hoppade högt i soffan av ren rädsla och skräck för det som skrämde mig av filmens plötsliga händelser och obehagligheter. Av fri vilja valde jag att spendera måndagskvällen med en skräckfilm som sällskap.
Det kan tyckas märkligt att man väljer att se en skräckfilm före ”Bonde söker fru”, att man hellre väljer att leva sig in i en värld full av fasa än ett par svenska bönders oskyldiga, men ofta miserabla, kärleksliv. Däremot har människans dragning till science fiction funnits betydligt längre än dagens kommersiella tv-program vilket kan vara en förklaring till varför skräckromantik än idag står starkt bland de många kategorierna av litteratur och filmatisering.
Skräckromantiken, vilken är fylld av science fiction, är ett arv från slutet av romantikens era från de tre första tiotalen av 1800-talet. Denna tidsepok karaktäriseras av författare som Edgar Allan Poe och Mary Shelley. De kryddade romantikens inriktning på människan i samhället och i det förflutna, dess känsloliv samt naturbeskrivningar med tematik som människans undermedvetna, skräck och irrationalitet.
”Åh! Ingen dödlig kunde uthärda det anletes fasa. En mumie, som återuppväckts skulle inte vara lika vedervärdig som den stackars uslingen. Jag hade skådat honom halvfärdig; han var ful då; men när dessa muskler och leder fick rörelseförmåga, blev han något som inte ens Dante kunde skapat.”
Med sitt verk ”Frankenstein” ville Mary Shelley uppmärksamma den, hos vetenskapsmän, men även andra människor, onaturliga strävan och längtan efter att upptäcka, förstå och kunna förklara allting. Detta är någonting man kan återkoppla till idag där forskare hela tiden rör sig utanför den gräns som många människors etik och moral anser tolerant.
Även om det vetenskapliga undret Frankenstein inte skapats idag har minst lika sensationella upptäckter inom det den genetiska forskningen kartlagts att jag skulle vilja påstå att Mary Shelleys rädsla för att människan ska leka Gud blivit sanning. I dagens samhälle är kloning någonting som är genomförbart på samma sätt som olika genetiska korrektioner och forskningar. Hur vida man ställer sig till den genetiska forskningen och kartläggningen är en fråga om etik och moral, men vad Mary Shelleys åsikt i frågan var är inte svår att missbedöma.
Dagens Shelley sägs vara John Ajvide Lindqvist, bland annat känd för sin roman ”Pappersvingar”, en riktig rysare för barn. Han är ett tydligt exempel på hur Mary Shelleys karaktäristiska science ficiton lever vidare även ifall Ajvide Lindqvist har utvecklat kontexten till 2000-talet.
Science fiction är idag en genre som för tankarna till film eftersom den nya teknologin har gjort det möjligt att sätta bild på det som bara finns i våra drömmars verklighet. ”Matrix” är filmen som tagit science fiction med storm och på samma sätt som Shelley syftar till det fysiskt omöjliga. ”Matrix” kontext är likt Ajvide Lindqvists verk skapat med relevans för 2000-talets samhälle. I ”Matrix” relateras kontexten till det teknologiska samhället och hur det kan komma att ta över vår värld på samma sätt som Shelley tog upp ämnet om den onaturliga forskar utvecklingen. Däremot tror jag "Matrix" regissörer Andy Wachowski och Larry Wachowski ställder sig positivt till det teknologiska samhället tillskillnad från Shelleys åsikt när det kommer till sitt verks tematik. Detta kan utläsas genom att "Matrix" speglar en värld av teknologi som även kan lösas med teknologi medan Frankenstein är en skapelser som är helt missanpassad och olycklig i den värld till vilken han skapats.
Science fiction är inte bara onaturliga specialeffekter utan det är även skräckromantik som idag återfinns i skräckfilmer. Edgar Allan Poe grävde i det psykologiska hos människan och det är en parallell jag drar med dagens skräckfilmer, likt ”Saw” och ”The Grudge”. Det psykologiska hos människan skapar filmer som ger rysningar trots att man kan tycka att det är högst onaturligt att vårt psyke kan spela oss ett sådant spratt. Dock kan jag inte släppa tanken kring hur Shelleys farhågar kring den mänskliga utvecklingen kommit att bli sann. Låt oss hoppas att skräckfilmen inte blir verklighet.
Det finns ett samband mellan de olika genrerna och dess utveckling, framför allt vad det gäller tematik och budskap. Däremot är kontexten förändrad vilket gör att vi lättare kan relatera till dess relevans i dagens samhälle.
Ikväll är det repris av ”Bonde söker fru” på tv. Jag funderade tidigare på att titta på reprisen men nu känns det mer lockande att krypa ner under filten och skåda, inte bara en skräckfilm, utan ett kulturarv från 1800-talet!
I en familj finns inga fiender del 3
Jag förstår. Jag förstår vad det är som rör sig i huvudet på huvudkaraktären Marie.
Jag har fått möjlighet att träffa Viktoria Myrén tillsammans med de andra elever som läst hennes roman i samband med Borås Tidnings debutantpris. Jag har fått klarhet i det som jag tidigare funderat kring. Jag har fått förståelse och jag har tänkt om.
Efter mötet med Viktoria Myrén skulle jag vilja påstå att det jag tidigare sett som budskap, det vill säga jämställdhetsfrågan, snarare tillhör tematiken. Efter att ha hört Myrén själv prata om sin d
ebutroman fick jag känslan av att temat är att lämna sina barn. Jag hade som tidigare nämnt svårt att relatera till detta tema, även ifall jag tycker det är intressant, i och med att jag själv inte befunnit mig i den situationen. Det var antagligen därför jag såg det hela i ett större sammanhang, vilket jag som ung hade lättare att relatera till.
Medan Viktoria Myrén diskuterade romanen med oss insåg jag att budskapet snarare är att ta ansvar för sitt eget liv. Det handlar om att ta tag i problem och att våga förändra. Den känslan förmedlas otroligt väl i romanen, även ifall jag inte uppmärksammat detta innan. För jag satt större delen av romanen och tänkte ”Komma igen, ryck upp dig, gör något åt saken!”. Denna känsla gör att man börjar rannsaka sig själv och förstå att mycket här i livet är upp till en själv att göra någonting åt och förändra, hur svårt, obehagligt och hemskt det än känns!
Viktoria Myrén fick inspiration till att skriva om detta ämne genom eget intresse samt genom att hon uppmärksammat detta som ett tabubelagt med akutellt ämne i sin omgivning. Hon är själv intresserad av hur människan fungerar och vad som förs vidare mellan generationer, vilket jag i efterhand kan förstå i och med hennes sätt att forma relationerna mellan mormor, mamma, Marie och Alma. Alla dessa generationer har varit mycket självupptagna och har haft svårt att visa känslor vilket skapat förhållanden med brist på kärlek. Jag tycker ett mycket tydligt exempel på detta är när Marie är hos psykologen tillsammans med sin man Johan. Hon sitter tyst och hoppas att psykologen ska fråga om hon mår dåligt, om hon behöver hjälp. Jag tror bristen på kärlek i barndomen har gjort att Marie vill bli sedd, hon vill få den bekräftelse hon gått miste om under sin uppväxt. Rädslan av att bli som sin egen mamma gör att hon tillslut hamnar där själv. I och med att romanen är skriven utifrån Maries vinkel står det inte klart om det är Marie som överdriver barnens, och framförallt Almas, beteende. Ett exempel på detta är hur Marie upplever barnens händer som kvävande och påträngande, när barns händer i själva verket är det mjukaste och ömmaste som finns. Den strypande känslan är snarare Maries ångest än barnens händer. Det här är Viktoria Myréns sätt att skildra hur mönster vandrar vidare mellan de olika relationerna. Jag tror däremot inte att mönster behöver varandra vidare. Jag ser min egen mamma som ett exempel på detta. Hon är mycket olik sina egna föräldrar och efter att han läst denna roman och förstått att det inte alltid är så lätt att bryta ett mönster från tidigare generationer är jag stolt över henne, för hon har lyckats bli den underbara mamma hon är idag!
Jag har tidigare skrivit ut min frustration angående huvudkaraktärens avsaknad av utveckling men efter att ha förstått bokens tematik förstår jag också att utvecklingen inte handlar om enbart Maries liv utan man kan se det i ett större perspektiv av fyra generationer. Ur den vinkeln genomgår Marie en utveckling i och med att hon tar tag i problemet och försöker bryta det mönster som tidigare genomsyrat generationerna. Även ifall man inte ser en tydlig utveckling i Maries liv i romanen så tror jag detta innebär en start till förändring för att bryta mönstret mellan mor och dotter. Detta kan kopplas till budskapet; tanken om att ta ansvar för sitt eget liv. Det tabubelagda ämnet som genomsyrar boken är att just temat att Marie lämnar sina barn. Här startar en diskussion kring om Marie är självisk som bara tänker på sig själv och lämnar sina barn eller om hon snarare är motsatsen då hon lämnar dem av rädsla att skada dem.
Under mötet med Viktoria Myrén diskuterade vi mycket hennes sätt att skriva. Jag poängterade att jag hade svårt att personifiera Marie och komma ihåg hennes karaktär och person samt att slutet för mig var i princip obegripligt utlämnat. Myrén själv påstod att Marie varit alldeles klar i hennes eget huvud under processen och hennes syfte var inte att Marie skulle kunna vara vem som helst, även ifall hon menar att vem som helst kan bli sjuk utav ansvaret för sina egna barn. Jag kände att detta var något jag ska ta med mig till mitt eget skrivande. Att oavsett hur klar karaktären är i mitt huvud verkligen se till att detta framgår i min text och att det når ut till läsarna. Hon berättade även att slutet var det hon var mest nöjd med av allt, att hon försökt skriva en fortsättning på slutet men aldrig blivit helt nöjd och därmed avslutat när det var som bäst. Återigen skiljer sig våra åsikter här.
”Less is more”, som Myrén uttryckte det, är hennes sätt att tänka i skrivandet gällande miljö- och personbeskrivningar, vilket syns på hennes avskalade språk. Detta är raka motsatsen till hur jag personligen gillar att uttrycka mig med miljö-, känslo- och personbeskrivningar.
Avslutningsvis kan man säg att jag och Viktoria Myrén är mycket olika i vår personliga smak av litteratur men samtidigt kan jag inte låta bli att vara alldeles fascinerad av hennes debutroman. Hennes egen stil att skriva gör sig till sin rätta i denna roman och jag beundrar hur hon lyckats forma detta tema och budskap till en skönlitterär roman! Jag ser fram emot nästa roman redan nu!
I en familj finns inga fiender del 2
I en familj finns inga fiender. Först trodde jag att det var detta som Marie skulle komma till insikt med under bokens gång, men jag har insett att så är inte fallet. Marie tror inte att det finns några fiender i hennes familj. Även ifall jag som läsare tror något annat! Jag tror titeln är sarkastisk, men något som Marie tror på. Sanningen är att det finns fiender i vissa familjer. I detta fall är det Maries mamma som kan ses som en fiende. Förhållandet med sin mamma sänker henne hela tiden. De har ett förflutet som påverkat Maries uppväxt och tillstor del format och påverkat henne till att bli den hon är idag. Och att hon hela tiden påminns om detta när hon är med sin mamma tror jag påverkar hennes förhållande med sin egen dotter.
”’Du ska veta att jag ville inte ens ha barn. Jag ville inte ha dig, det var pappa som tjatade och när jag väl hade fått dig spelade de ju ändå ingen roll. Då kunde vi lika gärna skaffa en till. Det var ju ändå kört.’”
Dessa ord sa Maries mamma till henne! Det står aldrig skrivet rakt ut att Marie mår dåligt av förhållandet med sin egen mamma eller att hon är rädd för att få ett liknande förhållande med Alma. Men jag tror det beror på att kontexten utgår ifrån Marie som skriver i jag-form vilket blir mycket subjektivt. Men genom att läsa mellan raderna och genom att läsa det Marie refererar till att Johan har sagt förstår man hur tydligt det är ur en annan synvinkel. Jag kan relatera detta till mig själv. Man ser hela tiden livet ur sin egen synvinkel vilket gör att man ofta glömmer av att se problemen ur en annan synvinkel. Man låser sina tankar och sitt sinne, man är med andra ord trångsynt.
Däremot tror jag inte att den ”pusselbit” jag nämnde i föregående inlägg finns. Åtminstone inte för läsaren att ta del utav i denna romanen. Det beror på att orsaken till Maries ångest är en pusselbit som är sågad i många mindre bitar. Det skapar en känsla av att boken är mycket realistisk i och med att jag själv kan relatera till Maries känslor. Många gånger samlas många problem och bekymmer samman till något stort och jobbigt och man har då svårt att berätta vad som engetligen är "fel"!
När jag slog ihop boken, efter att ha läst sista sidan, fylldes jag av frustration. Slutet var som utelämnat, likt en mening utan punkt. ”Vad hände sen?” var inte en tanke som slog mig utan jag var arg för jag förstod inte hennes avsikt med slutet. Jag har läst en roman om en person som jag saknar en beskrivning av och som befunnit sig på ett ställe jag inte kan placera. Framförallt känner jag en frustration över att hon inte utvecklats eller förändrats. Hon är ingen rund karaktär, utan allt som är runt är den onda cirkel som Marie lever i och som hon inte lyckades ta sig ur, åtminstone inte under romanens gång.
Det kommer nog inte dröja länge innan Maries karaktär bleknar likt de andra i denna debutroman. Jag har funderat kring om det var Myréns baktanke att inte personifiera Marie allt för väl. Kanske ville hon att Maries psyke skulle kunna tillhöra vem som helst? Samtidigt är det mycket svårt att säga i och med att Maries komplicerade familjeförhållanden beskrivs väldigt väl och att ödet att tre generationer är liknande varandra är mycket otroligt.
Jag tror budskapet med denna roman är att väcka tankar hos läsaren både på ett personligt och samhällsvetenskapligt plan. Den tar upp diskussionen kring jämställdheten i och med kvinnans roll i samhället samtidigt som väcker diskussion kring en individs personliga beteende, ångest och förändring. Jag ser fram emot ett personligt möte med Viktoria Mhyrén för att fördjupa mig i budskapet och bakgrunden till romanen ytterligare.
OM MIG
NAMN: Frida J
ÅLDER: 17 år
BOR: Utanför Borås
INTRESSEN: Resa, läsa, träna umgås med vänner
FAVORITBOK: Allt av Nicholas Evens
DRÖMYRKE: Pr-konsult eller författare
