I en familj finns inga fiender del 3
Jag förstår. Jag förstår vad det är som rör sig i huvudet på huvudkaraktären Marie.
Jag har fått möjlighet att träffa Viktoria Myrén tillsammans med de andra elever som läst hennes roman i samband med Borås Tidnings debutantpris. Jag har fått klarhet i det som jag tidigare funderat kring. Jag har fått förståelse och jag har tänkt om.
Efter mötet med Viktoria Myrén skulle jag vilja påstå att det jag tidigare sett som budskap, det vill säga jämställdhetsfrågan, snarare tillhör tematiken. Efter att ha hört Myrén själv prata om sin d
ebutroman fick jag känslan av att temat är att lämna sina barn. Jag hade som tidigare nämnt svårt att relatera till detta tema, även ifall jag tycker det är intressant, i och med att jag själv inte befunnit mig i den situationen. Det var antagligen därför jag såg det hela i ett större sammanhang, vilket jag som ung hade lättare att relatera till.
Medan Viktoria Myrén diskuterade romanen med oss insåg jag att budskapet snarare är att ta ansvar för sitt eget liv. Det handlar om att ta tag i problem och att våga förändra. Den känslan förmedlas otroligt väl i romanen, även ifall jag inte uppmärksammat detta innan. För jag satt större delen av romanen och tänkte ”Komma igen, ryck upp dig, gör något åt saken!”. Denna känsla gör att man börjar rannsaka sig själv och förstå att mycket här i livet är upp till en själv att göra någonting åt och förändra, hur svårt, obehagligt och hemskt det än känns!
Viktoria Myrén fick inspiration till att skriva om detta ämne genom eget intresse samt genom att hon uppmärksammat detta som ett tabubelagt med akutellt ämne i sin omgivning. Hon är själv intresserad av hur människan fungerar och vad som förs vidare mellan generationer, vilket jag i efterhand kan förstå i och med hennes sätt att forma relationerna mellan mormor, mamma, Marie och Alma. Alla dessa generationer har varit mycket självupptagna och har haft svårt att visa känslor vilket skapat förhållanden med brist på kärlek. Jag tycker ett mycket tydligt exempel på detta är när Marie är hos psykologen tillsammans med sin man Johan. Hon sitter tyst och hoppas att psykologen ska fråga om hon mår dåligt, om hon behöver hjälp. Jag tror bristen på kärlek i barndomen har gjort att Marie vill bli sedd, hon vill få den bekräftelse hon gått miste om under sin uppväxt. Rädslan av att bli som sin egen mamma gör att hon tillslut hamnar där själv. I och med att romanen är skriven utifrån Maries vinkel står det inte klart om det är Marie som överdriver barnens, och framförallt Almas, beteende. Ett exempel på detta är hur Marie upplever barnens händer som kvävande och påträngande, när barns händer i själva verket är det mjukaste och ömmaste som finns. Den strypande känslan är snarare Maries ångest än barnens händer. Det här är Viktoria Myréns sätt att skildra hur mönster vandrar vidare mellan de olika relationerna. Jag tror däremot inte att mönster behöver varandra vidare. Jag ser min egen mamma som ett exempel på detta. Hon är mycket olik sina egna föräldrar och efter att han läst denna roman och förstått att det inte alltid är så lätt att bryta ett mönster från tidigare generationer är jag stolt över henne, för hon har lyckats bli den underbara mamma hon är idag!
Jag har tidigare skrivit ut min frustration angående huvudkaraktärens avsaknad av utveckling men efter att ha förstått bokens tematik förstår jag också att utvecklingen inte handlar om enbart Maries liv utan man kan se det i ett större perspektiv av fyra generationer. Ur den vinkeln genomgår Marie en utveckling i och med att hon tar tag i problemet och försöker bryta det mönster som tidigare genomsyrat generationerna. Även ifall man inte ser en tydlig utveckling i Maries liv i romanen så tror jag detta innebär en start till förändring för att bryta mönstret mellan mor och dotter. Detta kan kopplas till budskapet; tanken om att ta ansvar för sitt eget liv. Det tabubelagda ämnet som genomsyrar boken är att just temat att Marie lämnar sina barn. Här startar en diskussion kring om Marie är självisk som bara tänker på sig själv och lämnar sina barn eller om hon snarare är motsatsen då hon lämnar dem av rädsla att skada dem.
Under mötet med Viktoria Myrén diskuterade vi mycket hennes sätt att skriva. Jag poängterade att jag hade svårt att personifiera Marie och komma ihåg hennes karaktär och person samt att slutet för mig var i princip obegripligt utlämnat. Myrén själv påstod att Marie varit alldeles klar i hennes eget huvud under processen och hennes syfte var inte att Marie skulle kunna vara vem som helst, även ifall hon menar att vem som helst kan bli sjuk utav ansvaret för sina egna barn. Jag kände att detta var något jag ska ta med mig till mitt eget skrivande. Att oavsett hur klar karaktären är i mitt huvud verkligen se till att detta framgår i min text och att det når ut till läsarna. Hon berättade även att slutet var det hon var mest nöjd med av allt, att hon försökt skriva en fortsättning på slutet men aldrig blivit helt nöjd och därmed avslutat när det var som bäst. Återigen skiljer sig våra åsikter här.
”Less is more”, som Myrén uttryckte det, är hennes sätt att tänka i skrivandet gällande miljö- och personbeskrivningar, vilket syns på hennes avskalade språk. Detta är raka motsatsen till hur jag personligen gillar att uttrycka mig med miljö-, känslo- och personbeskrivningar.
Avslutningsvis kan man säg att jag och Viktoria Myrén är mycket olika i vår personliga smak av litteratur men samtidigt kan jag inte låta bli att vara alldeles fascinerad av hennes debutroman. Hennes egen stil att skriva gör sig till sin rätta i denna roman och jag beundrar hur hon lyckats forma detta tema och budskap till en skönlitterär roman! Jag ser fram emot nästa roman redan nu!
