I en familj finns inga fiender del 2
I en familj finns inga fiender. Först trodde jag att det var detta som Marie skulle komma till insikt med under bokens gång, men jag har insett att så är inte fallet. Marie tror inte att det finns några fiender i hennes familj. Även ifall jag som läsare tror något annat! Jag tror titeln är sarkastisk, men något som Marie tror på. Sanningen är att det finns fiender i vissa familjer. I detta fall är det Maries mamma som kan ses som en fiende. Förhållandet med sin mamma sänker henne hela tiden. De har ett förflutet som påverkat Maries uppväxt och tillstor del format och påverkat henne till att bli den hon är idag. Och att hon hela tiden påminns om detta när hon är med sin mamma tror jag påverkar hennes förhållande med sin egen dotter.
”’Du ska veta att jag ville inte ens ha barn. Jag ville inte ha dig, det var pappa som tjatade och när jag väl hade fått dig spelade de ju ändå ingen roll. Då kunde vi lika gärna skaffa en till. Det var ju ändå kört.’”
Dessa ord sa Maries mamma till henne! Det står aldrig skrivet rakt ut att Marie mår dåligt av förhållandet med sin egen mamma eller att hon är rädd för att få ett liknande förhållande med Alma. Men jag tror det beror på att kontexten utgår ifrån Marie som skriver i jag-form vilket blir mycket subjektivt. Men genom att läsa mellan raderna och genom att läsa det Marie refererar till att Johan har sagt förstår man hur tydligt det är ur en annan synvinkel. Jag kan relatera detta till mig själv. Man ser hela tiden livet ur sin egen synvinkel vilket gör att man ofta glömmer av att se problemen ur en annan synvinkel. Man låser sina tankar och sitt sinne, man är med andra ord trångsynt.
Däremot tror jag inte att den ”pusselbit” jag nämnde i föregående inlägg finns. Åtminstone inte för läsaren att ta del utav i denna romanen. Det beror på att orsaken till Maries ångest är en pusselbit som är sågad i många mindre bitar. Det skapar en känsla av att boken är mycket realistisk i och med att jag själv kan relatera till Maries känslor. Många gånger samlas många problem och bekymmer samman till något stort och jobbigt och man har då svårt att berätta vad som engetligen är "fel"!
När jag slog ihop boken, efter att ha läst sista sidan, fylldes jag av frustration. Slutet var som utelämnat, likt en mening utan punkt. ”Vad hände sen?” var inte en tanke som slog mig utan jag var arg för jag förstod inte hennes avsikt med slutet. Jag har läst en roman om en person som jag saknar en beskrivning av och som befunnit sig på ett ställe jag inte kan placera. Framförallt känner jag en frustration över att hon inte utvecklats eller förändrats. Hon är ingen rund karaktär, utan allt som är runt är den onda cirkel som Marie lever i och som hon inte lyckades ta sig ur, åtminstone inte under romanens gång.
Det kommer nog inte dröja länge innan Maries karaktär bleknar likt de andra i denna debutroman. Jag har funderat kring om det var Myréns baktanke att inte personifiera Marie allt för väl. Kanske ville hon att Maries psyke skulle kunna tillhöra vem som helst? Samtidigt är det mycket svårt att säga i och med att Maries komplicerade familjeförhållanden beskrivs väldigt väl och att ödet att tre generationer är liknande varandra är mycket otroligt.
Jag tror budskapet med denna roman är att väcka tankar hos läsaren både på ett personligt och samhällsvetenskapligt plan. Den tar upp diskussionen kring jämställdheten i och med kvinnans roll i samhället samtidigt som väcker diskussion kring en individs personliga beteende, ångest och förändring. Jag ser fram emot ett personligt möte med Viktoria Mhyrén för att fördjupa mig i budskapet och bakgrunden till romanen ytterligare.
