twogirlsandtwobooks

Mycket har förändrats sedan slutet på 1500-talet. Det har uppfunnits elektriska produkter, den första mannen har landat på månen och man har framställt vaccin som har räddat liv. Men trots alla tusentals förändringar har några ting bestått som ser likadana ut trots att hundra år har passerat. Givetvis talar jag om det abstrakta fenomenet kärlek.

Denna tidlösa företeelse visar att en kärlekshistoria i slutet av 1500-talet kan jämföras med en snarlik historia i modern tid. Däremot har kärlekshistorian behandlats på olika sätt beroende på vilken epok den skrevs under. Eftersom kärleken är abstrakt kan den framställas i olika skepnader, då kärlek kan både ha sina för- och nackdelar.

Romeo och Julia, dramatikern Shakespeares mest berömda verk skildrar en alldeles speciell men vardaglig kärlekshistoria mellan två par i slutet av 1500-talet. Temat är omöjlig kärlek då det unga paret Romeo och Julia kommer från olika bakgrunder i klassamhället, vilket på den tiden var fullkomligt oacceptabelt. Här kommer ett utdrag ur Shakespeares Romeo och Julia:

Montague Men jag kan ge dig mer. Jag tänker gjuta hennes stod i guld, och sen, så länge detta är Verona, ska inget verk hedras med större rätt än bilden av den trogna Julia.

Capulet Och Romeos bild ska vila där bredvid. Två arma offer för vår blinda strid.

Fursten En dyster fred har denna morgon gett oss. Grå är vår dag. Dess ögon är förgråtna. Gå nu, och berätta vart allt hat har lett oss. Några ska straffas, andra bli förlåtna. Aldrig har en historia rört oss så som den om Julia och Romeo.

Denna dialog mellan tre män var det sista stycket av pjäsen Romeo och Julia. Anledningen till att jag valde det stycket berodde på att jag tyckte hela historian sammanfattades så fint. Shakespeare knöt ihop säcken på ett stiligt sätt för denna tragiska och känslofyllda historia.

William Shakespeare fångade tidsepoken på ett verklighetsbaserat sätt likväl det samhälle han upplevde genom denna kärlekshistoria. I slutet av 1500-talet var det inte bara ekonomin som avgjorde klasskillnaderna utan även frågan om giftermål. En rik man ville gifta bort sina döttrar till andra rika män i hopp om att det skulle skapa goda kontakter, vinna anseende hos andra förmögna och ge sina döttrar en välbärgad framtid. Aldrig var det på tal om att en rik kvinna skulle ingå äktenskap med en man från en lägre samhällsgrupp eller tvärtom.

Det var inte enbart det kärleksfulla paret Romeo och Julia som kämpade mot dessa riktlinjer och krav i samhället. Ungefär trehundra år senare skulle ett annat par stå inför samma besvärliga beslut och försöka bryta sig loss från alla krav och regler som även den tidens samhälle förde med sig. Jag talar om Titanic, succéfilmen som sågs av miljoner åskådare. Regissören och manusförfattaren bakom filmen, James Cameron, inspirerades av Shakespeares klassiker om det olyckliga paret från Verona och gjorde en egen tolkning av den. Trots att handlingen istället utspelade sig på ett passagerarfartyg år 1912, då världen fortfarande var konservativ när det kom till klasskillnader, berörde den lika mycket som den om Romeo och Julia.

James Cameron och William Shakespeare, två manusförfattare från två epoker valde exakt samma tema. Båda männen hade syftet att sätta temat omöjlig kärlek i fokus och ville väcka frågeställningar hos folk i allmänheten. Även om filmen gjordes år 1997 fick den folk att tänka tillbaka på hur klassamhället fungerade och dess påverkan i val av kärlek.

Här nedanför finns ett stycke från ett viktigt samtal mellan den förmögna Rose DeWitt Bukater och den fattiga Jack Dawson ur filmen Titanic:

ROSE

De är så små varelser, Jack ... mitt folk. De tror att de är jättar på
jorden, men de är inte ens damm i Guds ögon. De lever inuti denna champagnebubbla ... och en dag kommer bubblan att brista.

Han lutar sig på rälsen bredvid henne, hans hand snuddar vid hennes. Det är den minsta kontakt man kan föreställa sig och allt de kan känna är några kvadratcentimeter av huden där händerna nuddar varandra.

JACK

Du är inte en av dem. Det har blivit ett misstag.


ROSE

Titta! En fallande stjärna.

JACK

Det var en lång en. Min far brukade säga att när man såg en, var det en själ som åkte till himlen.

ROSE

Det gillar jag. Kan vi inte önska något?

Jack ser på henne, och finner att de plötsligt är väldigt nära varandra. Det
skulle vara så lätt att närma sig ytterligare ett par centimeter för att kyssa henne. Rose verkar
tänka samma sak.

JACK

Vad skulle du önska dig?

Efter en stund drar sig Rose tillbaka.

ROSE

Något jag inte kan få.

Detta samtal mellan två individer från två skilda världar förtydligar inte bara den stora kontrasten mellan dem utan även hur Rose, den rika kvinnan önskar att hon var en helt vanlig person med allmänna förutsättningar och privilegier. Istället känner hon sig låst i den rikemansvärld hon omgivits av enda sedan dagen hon föddes.

Vilken stil använde sig William Shakespeare av? När jag läste stycket ur Romeo och Julia upptäckte jag att han hade skrivit i rimm vilket var vanligt på den tiden. En annan sak som utmärkte sig var hur poetiskt och vackert allting lät och jag förvånades inte över orsaken till den mängd kända citat som Shakespeare har åstadkommit. Tidsepoken som var aktuell under Shakespeares dagar var Renässansen. Under denna epok tog författare, vetenskapsmän och filosofer inspiration från antiken och deras synsätt. I Romeo och Julia utspelar sig historian i Italien som var populär och exotisk bland den tidens poeter och författare. Renässansen som betyder pånyttfödelse, var den epok som fick folk att lämna den mörka medeltiden bakom sig och skåda världen med nya ögon. Kyrkans makt hade försvagats och en ny och starkare tro på individen växte fram, något som framställdes tydligt i Shakespeares verk. Romeo och Julia ville bryta sig loss från samhällets normer.

Romeo och Julia kom också från olika familjer där en var rikare än den andra. Jag tror att det Shakespeare och Cameron vill sätta fokus på är det tidlösa ordspråket ”Kärleken övervinner allt”. Men i dessa två historier slutar det tragiskt för båda paren; Julia och Romeo tar självmord av misstag och Jack i Titanic fryser till döds i havet. Men hängivenheten för Jack lever vidare hos Rose även när hon åldrats och hon släpper aldrig taget av sin käraste. Julia väljer att ta sitt liv när hon ser att Romeo har dött. Hon kan inte bemöta tanken av att leva utan honom en enda sekund under resten av sitt liv.

Det de båda paren gör gemensamt är att de lämnar sina familjer bakom sig och ger dem skuldkänslor för att visa vad de har orsakat för olycka. Fördelen med dessa sorgliga slut är att folk börjar tänka i andra banor och ifrågasätter samhället och klasskillnaderna. Och det var precis det som Shakespeares karaktärer Romeo och Julia och James Camerons Rose och Jack åstadkom.

Olivia Kyllergård

"Tills döden skiljer oss åt" - Det passionerade paret Romeo och Julia

Igår satt jag bänkad framför teven. Filten var högt uppdragen över huvudet likt ett skydd för det som utspelade sig på skärmen. Trots att filten täckte större delen av mina ögon kunde inte skriken undgå att slippa ur mig och jag hoppade högt i soffan av ren rädsla och skräck för det som skrämde mig av filmens plötsliga händelser och obehagligheter. Av fri vilja valde jag att spendera måndagskvällen med en skräckfilm som sällskap. 

                      Det kan tyckas märkligt att man väljer att se en skräckfilm före ”Bonde söker fru”, att man hellre väljer att leva sig in i en värld full av fasa än ett par svenska bönders oskyldiga, men ofta miserabla, kärleksliv. Däremot har människans dragning till science fiction funnits betydligt längre än dagens kommersiella tv-program vilket kan vara en förklaring till varför skräckromantik än idag står starkt bland de många kategorierna av litteratur och filmatisering.

Skräckromantiken, vilken är fylld av science fiction, är ett arv från slutet av romantikens era från de tre första tiotalen av 1800-talet. Denna tidsepok karaktäriseras av författare som Edgar Allan Poe och Mary Shelley. De kryddade romantikens inriktning på människan i samhället och i det förflutna, dess känsloliv samt naturbeskrivningar med tematik som människans undermedvetna, skräck och irrationalitet.

                      ”Åh! Ingen dödlig kunde uthärda det anletes fasa. En mumie, som återuppväckts skulle inte vara lika vedervärdig som den stackars uslingen. Jag hade skådat honom halvfärdig; han var ful då; men när dessa muskler och leder fick rörelseförmåga, blev han något som inte ens Dante kunde skapat.”

                      Med sitt verk ”Frankenstein” ville Mary Shelley uppmärksamma den, hos vetenskapsmän, men även andra människor, onaturliga strävan och längtan efter att upptäcka, förstå och kunna förklara allting. Detta är någonting man kan återkoppla till idag där forskare hela tiden rör sig utanför den gräns som många människors etik och moral anser tolerant.

                      Även om det vetenskapliga undret Frankenstein inte skapats idag har minst lika sensationella upptäckter inom det den genetiska forskningen kartlagts att jag skulle vilja påstå att Mary Shelleys rädsla för att människan ska leka Gud blivit sanning. I dagens samhälle är kloning någonting som är genomförbart på samma sätt som olika genetiska korrektioner och forskningar. Hur vida man ställer sig till den genetiska forskningen och kartläggningen är en fråga om etik och moral, men vad Mary Shelleys åsikt i frågan var är inte svår att missbedöma.

                     
                    Dagens Shelley sägs vara John Ajvide Lindqvist, bland annat känd för sin roman ”Pappersvingar”, en riktig rysare för barn. Han är ett tydligt exempel på hur Mary Shelleys karaktäristiska science ficiton lever vidare även ifall Ajvide Lindqvist har utvecklat kontexten till 2000-talet.

                      Science fiction är idag en genre som för tankarna till film eftersom den nya teknologin har gjort det möjligt att sätta bild på det som bara finns i våra drömmars verklighet. ”Matrix” är filmen som tagit science fiction med storm och på samma sätt som Shelley syftar till det fysiskt omöjliga. ”Matrix” kontext är likt Ajvide Lindqvists verk skapat med relevans för 2000-talets samhälle. I ”Matrix” relateras kontexten till det teknologiska samhället och hur det kan komma att ta över vår värld på samma sätt som Shelley tog upp ämnet om den onaturliga forskar utvecklingen. Däremot tror jag "Matrix" regissörer Andy Wachowski och Larry Wachowski ställder sig positivt till det teknologiska samhället tillskillnad från Shelleys åsikt när det kommer till sitt verks tematik. Detta kan utläsas genom att "Matrix" speglar en värld av teknologi som även kan lösas med teknologi medan Frankenstein är en skapelser som är helt missanpassad och olycklig i den värld till vilken han skapats.

                      Science fiction är inte bara onaturliga specialeffekter utan det är även skräckromantik som idag återfinns i skräckfilmer. Edgar Allan Poe grävde i det psykologiska hos människan och det är en parallell jag drar med dagens skräckfilmer, likt ”Saw” och ”The Grudge”. Det psykologiska hos människan skapar filmer som ger rysningar trots att man kan tycka att det är högst onaturligt att vårt psyke kan spela oss ett sådant spratt. Dock kan jag inte släppa tanken kring hur Shelleys farhågar kring den mänskliga utvecklingen kommit att bli sann. Låt oss hoppas att skräckfilmen inte blir verklighet.

                      Det finns ett samband mellan de olika genrerna och dess utveckling, framför allt vad det gäller tematik och budskap. Däremot är kontexten förändrad vilket gör att vi lättare kan relatera till dess relevans i dagens samhälle.

                      Ikväll är det repris av ”Bonde söker fru” på tv. Jag funderade tidigare på att titta på reprisen men nu känns det mer lockande att krypa ner under filten och skåda, inte bara en skräckfilm, utan ett kulturarv från 1800-talet!

Jag har valt att läsa en av Joyce Carol Oates senare böcker Den tatuerade flickan som skrevs år 2002. Från början hade jag aldrig hört talas om Joyce Carol Oates eller hennes böcker, vilket förvånade mig när jag fick reda på hur internationellt känd hon är. Hon har vunnit ett stort antal priser och nomineringar genom sin lysande karriär och även inspirerat andra med det skrivna ordet. Den tatuerade flickan är en av hennes senare verk och handlingen fångade mitt intresse med en gång.

Den berättar om en kvinna i 30-årsåldern som till synes är fattig, utmattad och hungrig. Hon verkar förvirrad över sin egen identitet och härkomst, men på något sätt framstår det senare att hon har rymt från sitt hem. Senare anställs hon av den berömda författaren Joshua Seigl för att ordna upp hans liv. Det visar sig att de är varandras motsatser. Hon avskyr allt vad han står för, bildad, jude och rik dessutom! Och Joshua är inte alltför nöjd med den tatuerade flickan till en början, men med tiden blir Joshua allt mer beroende av henne.

Det intressanta är att Joshua Seigl är en väldigt förmögen och intelligent man, men i boken förefaller det nästan som att han skäms för det. Folk som överdrivet beundrar honom och hans böcker ser han ner på med avsmak och irritation. Mitt intryck av hans personlighet är att han är ängslig och ständigt orolig, men över vad? Han bär på en livshotande sjukdom, kan det vara fallet? Eller är det hans ansträngda relation med sina föräldrar? Saknar han någon i sitt liv, en kvinna? Frågorna är många och jag hoppas att svaret träder fram länge in i boken.

Joyce Carol Oates- Hjärnan bakom flera mästerverk

Joyce Carol Oates är uppvuxen som katolik och är idag en ateist. När hon var ung förvånades hon när hennes morfar bekräftade hennes judiska härkomst. I boken har en servitör vid namn Dimitri mycket stor avsky för judar och ibland upplevde jag nästan att det var författarinnans egna åsikter, eftersom de var så slagkraftiga. Jag vet inte om Joyce Carol Oates hade sådana åsikter i verkliga livet, eller om hon hade hon funnit inspiration från andras åsikter. Av någon anledning hade jag trott att handlingen var under 40-talet, men det visade sig vara nutid. Orsaken till detta beror nog på Joyce Carol Oates stil, hur hon skriver som Agatha Christie. Hur hon ställer många frågor, som ur en dokusåpa där rykten sprids och alla vet alla hemligheter hos varandra. Även fördomarna och den rasistiska attityden hos flera av karaktärerna får mig att tänka på det förflutna. Det kan även vara den fattiga flickan som har rymt hemifrån och försöker få en bit mat i Dimitris restaurang. Det känns väldigt avlägset med tanke på att boken handlar om nutiden i Amerika. Borde inte det vara väldigt ovanligt idag att rymma hemifrån?

Joyce Carol Oates stil är annorlunda och hon influerades redan i sina unga år av författaren och nobelpristagaren Ernest Hemingway och det syns tydligt i detta citat.

”Vi ser föremålens skuggor, inte föremålen i sig…

Vi tvingas föreställa oss det som författaren inte avslöjar.”

Det speciella med Ernest Hemingway var hur han använde sig av isbergsteorin i sitt skrivande. Detta innebar att han bara skrev en bit (toppen av isberget över vattenytan) men att det gömde sig mycket under ytan. Joyce Carol Oates menar att man tvingas föreställa sig det som författaren inte avslöjar, det som ligger under ytan i det djupa havet.

Många som läser Joyce Carol Oates böcker kan även uppleva att hon är feminist i sin stil och det fanns ett citat som väckte mitt intresse ur denna ideologiska synvinkel:

”En man föraktar kvinnokroppen för att

den inte är någon rustning utan bara en kropp.”

Jag tycker att citatets innebörd är hemskt i sin helhet men att den förklarar något djupt och realistiskt samtidigt. Det ligger verkligen något i det citatet som alltid har funnits och även finns i dagens samhälle. När flickan går in i restaurangen är det första Dimitri tänker på sex och att tillfredsställa sina egna lustar. Han ser på den här trötta flickan som en enkel kropp som fyller funktionen att ge honom njutning och inget mer.

Jag har mycket kvar att lära mig om innehållet i denna bok och jag ser fram emot att ta reda på mysteriet hos den tatuerade flickan som fångar den skrivande ensamvargen Joshua Seigls intresse.

Vad gömmer sig under ytan av isberget?

Man kunde känna nyfikenheten bland oss elever när vi äntligen fick möta författaren och hjärnan bakom romanen Näckrosbarnen, Susanne Axmacher. Hon var som jag förväntade mig, sprudlande energisk och hade mycket erfarenhet som man även kunde läsa om i BT.

När vi hade satt oss ner omkring det avlånga bordet började frågorna flyga kors och tvärs. Alla var lika ivriga och ville veta svaret på sina funderingar, för vem visste inte svaret bättre än självaste Susanne? En av oss frågade Susanne hur hon hade funnit inspirationen till en så hemsk och verklig berättelse, vilket gav utlopp till skratt i rummet. Susanne tänkte länge, tittade fundersamt upp i taket för att finna svaret på frågan och svarade slutligen att hon inte tyckte att den var så hemsk som andra upplevde den. Jag tror att författare går in i boken så intensivt när de skriver att de inte tänker på känslan den skapar. Man kan likna det med en bra låt som man lyssnar på hundratals gånger tills den förlorar sin gnista så att man blir nästintill avtrubbad. Men detta bekymrade inte Susanne det minsta och hon började istället berätta om sina år i USA där hennes passion för det skrivna ordet utvecklades.

Under tiden som hon beskrev sin tid i USA märkte jag att några detaljer och händelser från hennes verkliga liv hade återspeglats i Näckrosbarnen. Susanne instämde med en elev som tyckte att böcker i allmänhet blev mer levande om man lade in verkliga personer eller händelser, med motiveringen att beskrivningarna blir verklighetstrogna för läsaren. En av de viktigaste sakerna jag undrade var om Susanne ville att Olle och Clara undermedvetet skulle symbolisera samma person. De var späda och små, utsattes för de äldres mobbing och våld och från ett citat ur boken upplevde jag att det stämde:

” Jag har lust att börja gråta, något som jag nästan aldrig gör. Förstår han inte, Olle?”

Min tolkning av detta citat var att Clara såg sig själv i Olle, men att hon blev besviken när han inte förstod henne. För vem, om inte Olle, borde ha vetat hur det kändes? Susanne tyckte att det lät intressant men medgav att hon inte hade tänkt på det viset men att hon trots detta kunde förstå min idé och mitt tankesätt. Susanne menade egentligen att läsaren skulle bli frustrerad på Clara för att hon slösade bort sin chans att få en god vän med tanke på hur ensam hon var.

Susanne Axmacher

Något som väckte mitt intresse vid samtalet med Susanne var när hon erkände att hon inte hade några syskon själv. Men jag tyckte att det lät logiskt eftersom relationen mellan syskonen som skildras i boken känns så bisarr och overklig. Kan verkligen syskon avsky varandra så starkt? Istället tyckte jag det var bra att Susanne inte hade skrivit om vanliga syskon, för då hade inte boken varit hälften så bra som den är nu. När Susanne skulle beskriva Claras roll i boken gav hon oss samtidigt rådet att inte göra huvudpersonen passiv, någonsin. Susanne hade gjort Claras roll stark och inflytande genom hela romanen, trots att hon var huvudpersonen. Många författare glömmer ofta att föra handlingen framåt genom huvudpersonen och satsar istället på karaktärerna bredvid. Det kan även bero på att författaren omedvetet går in i rollen som huvudpersonen och bara iakttar det som händer runt omkring sig.

Susanne har lyckats skapa en bok fylld med starka individer (som min kära klass) och jag inser hur smart det var av henne att inte ha för många beskrivningar angående deras utseende. Hennes syfte är troligtvis att man ska fokusera på personen och inte haka upp sig på onödiga detaljer. Familjen Lancken söker ro och det är en av orsakerna till att de flyttar från olika platser, Saudi Arabien till Sverige och från deras hem på Rudbecksgatan till en sommarstuga nära skogen. Men de finner ingen stillhet hur mycket de än byter miljö och detta citat yttrade en gammal man till Osborne ur ett kapitel i boken och jag tyckte att det beskrev detta trauma väldigt bra.

”Det handlar aldrig om en plats.”

Jag förstår. Jag förstår vad det är som rör sig i huvudet på huvudkaraktären Marie.

Jag har fått möjlighet att träffa Viktoria Myrén tillsammans med de andra elever som läst hennes roman i samband med Borås Tidnings debutantpris. Jag har fått klarhet i det som jag tidigare funderat kring. Jag har fått förståelse och jag har tänkt om.

                      Efter mötet med Viktoria Myrén skulle jag vilja påstå att det jag tidigare sett som budskap, det vill säga jämställdhetsfrågan, snarare tillhör tematiken. Efter att ha hört Myrén själv prata om sin debutroman fick jag känslan av att temat är att lämna sina barn. Jag hade som tidigare nämnt svårt att relatera till detta tema, även ifall jag tycker det är intressant, i och med att jag själv inte befunnit mig i den situationen. Det var antagligen därför jag såg det hela i ett större sammanhang, vilket jag som ung hade lättare att relatera till.

                      Medan Viktoria Myrén diskuterade romanen med oss insåg jag att budskapet snarare är att ta ansvar för sitt eget liv. Det handlar om att ta tag i problem och att våga förändra. Den känslan förmedlas otroligt väl i romanen, även ifall jag inte uppmärksammat detta innan. För jag satt större delen av romanen och tänkte ”Komma igen, ryck upp dig, gör något åt saken!”. Denna känsla gör att man börjar rannsaka sig själv och förstå att mycket här i livet är upp till en själv att göra någonting åt och förändra, hur svårt, obehagligt och hemskt det än känns!

                       Viktoria Myrén fick inspiration till att skriva om detta ämne genom eget intresse samt genom att hon uppmärksammat detta som ett tabubelagt med akutellt ämne i sin omgivning. Hon är själv intresserad av hur människan fungerar och vad som förs vidare mellan generationer, vilket jag i efterhand kan förstå i och med hennes sätt att forma relationerna mellan mormor, mamma, Marie och Alma. Alla dessa generationer har varit mycket självupptagna och har haft svårt att visa känslor vilket skapat förhållanden med brist på kärlek. Jag tycker ett mycket tydligt exempel på detta är när Marie är hos psykologen tillsammans med sin man Johan. Hon sitter tyst och hoppas att psykologen ska fråga om hon mår dåligt, om hon behöver hjälp. Jag tror bristen på kärlek i barndomen har gjort att Marie vill bli sedd, hon vill få den bekräftelse hon gått miste om under sin uppväxt. Rädslan av att bli som sin egen mamma gör att hon tillslut hamnar där själv. I och med att romanen är skriven utifrån Maries vinkel står det inte klart om det är Marie som överdriver barnens, och framförallt Almas, beteende. Ett exempel på detta är hur Marie upplever barnens händer som kvävande och påträngande, när barns händer i själva verket är det mjukaste och ömmaste som finns. Den strypande känslan är snarare Maries ångest än barnens händer. Det här är Viktoria Myréns sätt att skildra hur mönster vandrar vidare mellan de olika relationerna. Jag tror däremot inte att mönster behöver varandra vidare. Jag ser min egen mamma som ett exempel på detta. Hon är mycket olik sina egna föräldrar och efter att han läst denna roman och förstått att det inte alltid är så lätt att bryta ett mönster från tidigare generationer är jag stolt över henne, för hon har lyckats bli den underbara mamma hon är idag! 
                    Jag har tidigare skrivit ut min frustration angående huvudkaraktärens avsaknad av utveckling men efter att ha förstått bokens tematik förstår jag också att utvecklingen inte handlar om enbart Maries liv utan man kan se det i ett större perspektiv av fyra generationer. Ur den vinkeln genomgår Marie en utveckling i och med att hon tar tag i problemet och försöker bryta det mönster som tidigare genomsyrat generationerna. Även ifall man inte ser en tydlig utveckling i Maries liv i romanen så tror jag detta innebär en start till förändring för att bryta mönstret mellan mor och dotter. Detta kan kopplas till budskapet; tanken om att ta ansvar för sitt eget liv. Det tabubelagda ämnet som genomsyrar boken är att just temat att Marie lämnar sina barn. Här startar en diskussion kring om Marie är självisk som bara tänker på sig själv och lämnar sina barn eller om hon snarare är motsatsen då hon lämnar dem av rädsla att skada dem.

                       Under mötet med Viktoria Myrén diskuterade vi mycket hennes sätt att skriva. Jag poängterade att jag hade svårt att personifiera Marie och komma ihåg hennes karaktär och person samt att slutet för mig var i princip obegripligt utlämnat. Myrén själv påstod att Marie varit alldeles klar i hennes eget huvud under processen och hennes syfte var inte att Marie skulle kunna vara vem som helst, även ifall hon menar att vem som helst kan bli sjuk utav ansvaret för sina egna barn. Jag kände att detta var något jag ska ta med mig till mitt eget skrivande. Att oavsett hur klar karaktären är i mitt huvud verkligen se till att detta framgår i min text och att det når ut till läsarna. Hon berättade även att slutet var det hon var mest nöjd med av allt, att hon försökt skriva en fortsättning på slutet men aldrig blivit helt nöjd och därmed avslutat när det var som bäst. Återigen skiljer sig våra åsikter här.

                      ”Less is more”, som Myrén uttryckte det, är hennes sätt att tänka i skrivandet gällande miljö- och personbeskrivningar, vilket syns på hennes avskalade språk. Detta är raka motsatsen till hur jag personligen gillar att uttrycka mig med miljö-, känslo- och personbeskrivningar.

                      Avslutningsvis kan man säg att jag och Viktoria Myrén är mycket olika i vår personliga smak av litteratur men samtidigt kan jag inte låta bli att vara alldeles fascinerad av hennes debutroman. Hennes egen stil att skriva gör sig till sin rätta i denna roman och jag beundrar hur hon lyckats forma detta tema och budskap till en skönlitterär roman! Jag ser fram emot nästa roman redan nu!

I en familj finns inga fiender. Först trodde jag att det var detta som Marie skulle komma till insikt med under bokens gång, men jag har insett att så är inte fallet. Marie tror inte att det finns några fiender i hennes familj. Även ifall jag som läsare tror något annat! Jag tror titeln är sarkastisk, men något som Marie tror på. Sanningen är att det finns fiender i vissa familjer. I detta fall är det Maries mamma som kan ses som en fiende. Förhållandet med sin mamma sänker henne hela tiden. De har ett förflutet som påverkat Maries uppväxt och tillstor del format och påverkat henne till att bli den hon är idag. Och att hon hela tiden påminns om detta när hon är med sin mamma tror jag påverkar hennes förhållande med sin egen dotter.

                      ”’Du ska veta att jag ville inte ens ha barn. Jag ville inte ha dig, det var pappa som tjatade och när jag väl hade fått dig spelade de ju ändå ingen roll. Då kunde vi lika gärna skaffa en till. Det var ju ändå kört.’”

                      Dessa ord sa Maries mamma till henne! Det står aldrig skrivet rakt ut att Marie mår dåligt av förhållandet med sin egen mamma eller att hon är rädd för att få ett liknande förhållande med Alma. Men jag tror det beror på att kontexten utgår ifrån Marie som skriver i jag-form vilket blir mycket subjektivt. Men genom att läsa mellan raderna och genom att läsa det Marie refererar till att Johan har sagt förstår man hur tydligt det är ur en annan synvinkel. Jag kan relatera detta till mig själv. Man ser hela tiden livet ur sin egen synvinkel vilket gör att man ofta glömmer av att se problemen ur en annan synvinkel. Man låser sina tankar och sitt sinne, man är med andra ord trångsynt.

                      Däremot tror jag inte att den ”pusselbit” jag nämnde i föregående inlägg finns. Åtminstone inte för läsaren att ta del utav i denna romanen. Det beror på att orsaken till Maries ångest är en pusselbit som är sågad i många mindre bitar. Det skapar en känsla av att boken är mycket realistisk i och med att jag själv kan relatera till Maries känslor. Många gånger samlas många problem och bekymmer samman till något stort och jobbigt och man har då svårt att berätta vad som engetligen är "fel"!

                     

                     
                     När jag slog ihop boken, efter att ha läst sista sidan, fylldes jag av frustration. Slutet var som utelämnat, likt en mening utan punkt. ”Vad hände sen?” var inte en tanke som slog mig utan jag var arg för jag förstod inte hennes avsikt med slutet. Jag har läst en roman om en person som jag saknar en beskrivning av och som befunnit sig på ett ställe jag inte kan placera. Framförallt känner jag en frustration över att hon inte utvecklats eller förändrats. Hon är ingen rund karaktär, utan allt som är runt är den onda cirkel som Marie lever i och som hon inte lyckades ta sig ur, åtminstone inte under romanens gång.
                       Det kommer nog inte dröja länge innan Maries karaktär bleknar likt de andra i denna debutroman. Jag har funderat kring om det var Myréns baktanke att inte personifiera Marie allt för väl. Kanske ville hon att Maries psyke skulle kunna tillhöra vem som helst? Samtidigt är det mycket svårt att säga i och med att Maries komplicerade familjeförhållanden beskrivs väldigt väl och att ödet att tre generationer är liknande varandra är mycket otroligt.

                      Jag tror budskapet med denna roman är att väcka tankar hos läsaren både på ett personligt och samhällsvetenskapligt plan. Den tar upp diskussionen kring jämställdheten i och med kvinnans roll i samhället samtidigt som väcker diskussion kring en individs personliga beteende, ångest och förändring. Jag ser fram emot ett personligt möte med Viktoria Mhyrén för att fördjupa mig i budskapet och bakgrunden till romanen ytterligare.

För varje blad jag vänder i Näckrosbarnen mår jag psykiskt sämre och känner en klump i magen som fyller mig med oro. Precis som Clara. Susanne Axmacher binder mig fast som läsare vid Claras känslor. Jag förvandlas till Clara. När Marcus håller strupgrepp om hennes hals vill jag, som henne, kravla mig loss ur hans järnhårda grepp. När Lotta kastar sten på Olle vill jag som Clara, slita mig loss ur Marcus grepp och brotta ner Lotta. Vi vill båda sätta punkt för mobbingen och våldet. Men som läsare skyddas jag bakom en fyrahundrasidig bok och jag kan inte göra mer än läsa, fyllas av skräck och rädsla. Det är trots allt Axmacher som håller i pennan.

Inledningen var väldigt bra då den väckte nyfikenhet hos mig. Den lilla, spinkiga och bleka pojken som ligger livlös på vattenytan bland näckrosorna. För under ytan snörar sig näckrosornas mörka rötter ihop. Allting är gömt under det svarta vattnet. Jag tycker att inledningen såväl titeln är noggrant genomtänka och symboliska för hela berättelsen. Jag kunde känna stillheten och tystnaden genom hela inledningen. Hur de vuxna och hur barnen inte sa något, utan bara såg ner mot sjön på den nakna, döda kroppen av ett oskyldigt barn.

Nu har jag även fått ta del av Lars Lanckens barndom som påminde mig alltför mycket om hans framtida barns barndom. Han var också rebellisk. Jag ser ett mönster mellan syskonen Clara, Marcus och Lotta som även framträdde hos deras pappa. De har ett otroligt behov av att bli sedda av sina föräldrar. Se mig! Men föräldrarna vill inte se dem utan väljer att titta bort och undvika våldet bland deras barn. Deras största misstag enligt mig. Barnen slåss, barnen hotar varandra och barnen avskyr varandra enda in i benmärgen. Det är nästan så att jag blir alldeles galen själv när jag läser. Lotta låtsades att hon slog i pannan och njöt av mammans uppmärksamhet som hon fick. Sammanfattningsvis är det en kamp och ett desperat rop från var och en av dem att bli sedda. Jag tror att om pappan eller mamman någon gång tog sina barn åt sidan var och en och sa tydligt: ”Vi ser vad du gör”, hade deras relation gentemot varandra kanske sett annorlunda ut.

Jag uppskattar gruppdiskussionerna vi har haft kring boken med år 3. För ibland säger de saker som man själv inte ens har tänkt på själv eller har missat. Förra gången diskuterade vi mycket kring bokens budskap och tema. Budskapet var otydligt för hela gruppen och jag tror inte att Susanne Axmacher ville ha ett budskap i boken. Det blir kanske en fråga att ställa henne. Temat var tydligare i jämförelse med budskapet men åsikterna kring temat var blandat. Några sa ”ondska” vilket många, inklusive mig själv, tyckte var överdrivet. Jag håller starkt fast vid att temat är ”familjeintriger” då hela boken handlar om en familj som det nästan verkar vila en förbannelse över. Hemligheter som gömmer sig bland näckrosrötterna under ytan.

Någonting som framstår tydligt efter några sidor är hur elaka alla barn är. Riktiga snorungar om jag får säga så! Ett citat ur boken fick mitt hjärta att blöda av medlidande för Olle, den spinkiga, bleka pojken vars far hade dött. Jag tror att Axmacher ville att läsaren skulle se likheten mellan Olle och Clara. De är små, ensamma, hatade och trycks ner av de äldre barnen.

”Han är som spindelmannen”, säger Mattias. ”Han kan klättra överallt.”

Olles kropp är liten och vit mot den svarta väggen, och han klättrar som en liten långbent spindel på bergväggen.

”Det här är det enda roliga han gör”, säger Mattias.

”Ja, det här är det enda han är bra till”, säger Carina.

Nu är boken så fruktansvärt tung att jag förväntar mig att ett mirakel ska inträffa. Kanske en skyddsängel kommer farandes ner och tar hand om familjen Lancken? Jag vill, men det känns alldeles för bra för att vara sant.

Jag förstår inte. Jag förstår inte vad det är som rör sig i huvudet på huvudkaraktären Marie. Vad är det hon döljer? Vilken är pusselbiten som fattas för att förstå hennes känslor och situation? Jag är lämnad i ovisshet och med nyfikenhet efter att ha läst den första halvan av ”I en familj finns inga fiender”. Jag ser fram emot att söka efter den ovissa och sista pusselbiten, på samma sätt som jag tror att Marie söker efter denna i boken.

”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.”
            Dessa rader inleder Viktoria Myréns debutroman. Jag kommer på mig själv att sitta på spänn efter fyra meningar. Korta, tydliga, genomträngande. Det är som att läsa en deckare, när spänningen trycker sig på sida upp och sida ner. Samtidigt präglas denna roman av en större realism än de deckare jag läst. Hur stor chans är det att tio mord sker i Fjällback jämfört med att en mamma bryter ihop och lämnar sina barn? Jag har som ung svårt att leva mig in i ångesten Marie upplever med sin familj och sina barn men jag kan samtidigt relatera till de tankar om jämställdhet som romanen kopplas till. Varför är barnen kvinnans ansvar och har inte mannen samma ansvar gentemot sin familj som kvinnan? Några av romanens grundtankar får mig att relatera till ”Bitterfittan” som även den tar upp de feministiska diskussionerna i samhället men i en annan typ av roman.

”jag skulle kunna göra and­ra saker, jag skulle kunna gå sönder, falla i bitar, jag skulle kunna slå. En knuten näve, en handflata, en ångest genom kroppen. Fingrar som greppar alldeles, alldeles för hårt, lämnar röda märken efter sig, fingermärken. Jag får inte, jag får inte, jag måste lugna ner mig, det är inte deras fel.”

                      Citatet understryker den stämning som präglar romanens första hälft. En känsla fylld av ångest, depression och förtvivlan. Jag tror att Marie har gått vilse, men av vilken anledning står ännu inte klart. Är det förhållandet med sin mamma, äktenskapet med sin man, oviljan att bli mamma, problemen med sin dotter, tveksamheter kring sin sexuella läggning, osäkerheten på sig själv eller en depression eller sjukdom som är bakomliggande orsaker till bokens tryckta stämning? Hon älskar sina barn och sin familj men hon går i bitar av att försöka hålla samman kärnfamiljen när den behöver det som mest. Samtidigt är saknaden enorm när hon lämnar sin familj för att komma ifrån vardagen ute på landet.

                       Berättarperspektivet utgår från Marie och hon berättar med egna ord, allt uttryckt i jag-form, om sin flykt från vardagen ut till hennes mormors gamla gård på landet, samt ger återblickar på det liv hon lämnade hemma. Romanen berättar inte mycket om Marie, man får inget tydligt svar på var hon kommer från, vad hon arbetar med eller vilka hon umgås med. Hon är mamman som lämnade sina barn och läsaren följer hennes psyke, hennes tankar och ångest. Man dras längre och längre ner i Maries mörker likt bokens framsida. 

Redan efter att ha läst första sidan av Susanne Axmachers roman Näckrosbarnen kom jag till insikt att detta var en bok utöver det vanliga. Det är inte bara hennes egna stil som fascinerar mig utan även hur hon lyckas hoppa i tiden kapitel efter kapitel och fortfarande hålla balansen. Susanne skriver på ett känslofyllt sätt och många händelser är väldigt starka och påverkar mig mycket känslomässigt. Frågor dyker ständigt upp i mitt huvud och jag längtar efter att få träffa Susanne för att förhoppningsvis få dem besvarade. Mina frågor kretsar till stor del kring etik och moral. Vad är rätt och fel? Varför reagerar inte deras föräldrar i en situation som denna? Redan efter en fjärdedel av boken har jag samlat ihop en tydlig bild av alla karaktärer och deras personligheter men väljer i detta inlägg att mest fokusera på Clara.

Clara är snart trettio år gammal, har flammande rött hår och har nyss blivit lämnad av sin man. Det framstår tydligt att hon blir nerdragen av sitt förflutna och är ständigt förvirrad över hennes två äldre syskons starka hat gentemot henne. Eftersom handlingen hoppar i tiden får jag en tydlig bild av Claras omskakande barndom och får stor förståelse över hur det påverkat henne. Som ung trakasserades Clara av sin syster Lotta och sin bror Marcus, båda äldre än henne. Lotta och Marcus var ett starkt lag som vägrade släppa in Clara och de visade gärna sitt hat öppet genom att slå henne eller utsätta henne för obehagliga ting. Allt från att tvinga Clara att helt naken gifta sig på låtsas med en annan kille till att hugga en gaffel i handen på henne. Mitt framför ögonen på föräldrarna!

För mig var detta en chock och jag kunde inte förstå hur familjen Lancken höll ihop. Den största frågan medan jag läste var: Varför ingriper inte föräldrarna? Min teori är att båda av dem var fullt medvetna om vad som försiggick mellan väggarna men troligen hade de gett upp tidigt och ingrep därför inte. Ett citat ur boken skildrar Claras tankar kring hennes mammas blindhet och naiva attityd.

”Det var en av de saker som mamma tyckte speciellt mycket om i vårt hus, att det var så gammalt, att ingen dörr gick att låsa. Inte ens badrumsdörrarna gick att låsa, enligt mamma var man en familj och då skulle inget gömmas, inte låsas in. Så var det, älskade man varandra skulle man älska hela människan. Inget skulle gömmas. Vi skulle alltid älska varandra.”

Det första jag kom att tänka på var ur Carolina Gynnings biografi Ego Girl, där hennes och Claras situation med syskonen var nästintill identiska. När Carolina Gynning och hennes brors föräldrar skilde sig var de tvungna att senare flytta in hos moderns nya pojkvän som själv hade en dotter från en tidigare relation. Denna dotter var hemsk på alla sätt och vis mot Carolina och hennes bror och påminde mig därför om Claras relation med sina syskon. Min gissning är att Claras föräldrar, såsom Carolina Gynnings mor, innerst inne avskydde omständigheterna. Skillnaden mellan de båda är att Carolina Gynnings mor tog saken i egna händer och såg till att de aldrig behövde träffa den avundsjuka dottern igen.

Även om det inte är bekräftat anar jag att Clara inte är deras riktiga syster men att antagligen hennes pappa eller mamma fick henne med en annan partner i det förflutna. Stundtals säger Marcus eller Lotta på ett provocerande sätt: ”Du hittades på gatan Clara.” Jag tolkar det som att de antingen vet och har fått det bekräftat att Clara inte är deras biologiska lillasyster och känner därför ingen koppling till henne. Det andra alternativet är att de inte vet något men istället känner på sig att Clara inte är deras syster. Hon har ju trots allt flammande rött hår, de är istället blonda.

Clara är som den fula ankungen vars syskon är avundsjuka på henne och mobbar henne hela hennes barndom. Frågan är om hon kommer att förvandlas till en vacker svan som i sagan. Hela boken bygger på hennes vilja att våga möta sina plågoandar, mestadels från hennes unga år och utifrån dessa känna sig starkare och vilja gå vidare för att stegvis börja om på nytt. Hon har trots allt många sidor kvar i boken att utvecklas på.

Olivia Kyllergård

NAMN: Frida J
ÅLDER: 17 år
BOR: Utanför Borås
INTRESSEN: Resa, läsa, träna umgås med vänner
FAVORITBOK: Allt av Nicholas Evens
DRÖMYRKE: Pr-konsult eller författare

Välkommen till vår blogg!
Två tjejer och två böcker. Konceptet är enkelt och för alla! Här följer du vårt skolarbete tillika passion för böcker och läsning. Vi arbetar med många projekt genom skolan då vi går en samhällsvetenskaplig linje med inriktning journalistik och författarskap på Bäckängsgymnasiet i Borås. Vår uppgift är att gå in på djupet och analysera samt studera de böcker vi sätter oss för, och genom denna blogg delger vi våra tankar. Trevlig läsning!