Näckrosbarnen del 3
Man kunde känna nyfikenheten bland oss elever när vi äntligen fick möta författaren och hjärnan bakom romanen Näckrosbarnen, Susanne Axmacher. Hon var som jag förväntade mig, sprudlande energisk och hade mycket erfarenhet som man även kunde läsa om i BT.
När vi hade satt oss ner omkring det avlånga bordet började frågorna flyga kors och tvärs. Alla var lika ivriga och ville veta svaret på sina funderingar, för vem visste inte svaret bättre än självaste Susanne? En av oss frågade Susanne hur hon hade funnit inspirationen till en så hemsk och verklig berättelse, vilket gav utlopp till skratt i rummet. Susanne tänkte länge, tittade fundersamt upp i taket för att finna svaret på frågan och svarade slutligen att hon inte tyckte att den var så hemsk som andra upplevde den. Jag tror att författare går in i boken så intensivt när de skriver att de inte tänker på känslan den skapar. Man kan likna det med en bra låt som man lyssnar på hundratals gånger tills den förlorar sin gnista så att man blir nästintill avtrubbad. Men detta bekymrade inte Susanne det minsta och hon började istället berätta om sina år i USA där hennes passion för det skrivna ordet utvecklades.
Under tiden som hon beskrev sin tid i USA märkte jag att några detaljer och händelser från hennes verkliga liv hade återspeglats i Näckrosbarnen. Susanne instämde med en elev som tyckte att böcker i allmänhet blev mer levande om man lade in verkliga personer eller händelser, med motiveringen att beskrivningarna blir verklighetstrogna för läsaren. En av de viktigaste sakerna jag undrade var om Susanne ville att Olle och Clara undermedvetet skulle symbolisera samma person. De var späda och små, utsattes för de äldres mobbing och våld och från ett citat ur boken upplevde jag att det stämde:
” Jag har lust att börja gråta, något som jag nästan aldrig gör. Förstår han inte, Olle?”
Min tolkning av detta citat var att Clara såg sig själv i Olle, men att hon blev besviken när han inte förstod henne. För vem, om inte Olle, borde ha vetat hur det kändes? Susanne tyckte att det lät intressant men medgav att hon inte hade tänkt på det viset men att hon trots detta kunde förstå min idé och mitt tankesätt. Susanne menade egentligen att läsaren skulle bli frustrerad på Clara för att hon slösade bort sin chans att få en god vän med tanke på hur ensam hon var.
Susanne Axmacher
Något som väckte mitt intresse vid samtalet med Susanne var när hon erkände att hon inte hade några syskon själv. Men jag tyckte att det lät logiskt eftersom relationen mellan syskonen som skildras i boken känns så bisarr och overklig. Kan verkligen syskon avsky varandra så starkt? Istället tyckte jag det var bra att Susanne inte hade skrivit om vanliga syskon, för då hade inte boken varit hälften så bra som den är nu. När Susanne skulle beskriva Claras roll i boken gav hon oss samtidigt rådet att inte göra huvudpersonen passiv, någonsin. Susanne hade gjort Claras roll stark och inflytande genom hela romanen, trots att hon var huvudpersonen. Många författare glömmer ofta att föra handlingen framåt genom huvudpersonen och satsar istället på karaktärerna bredvid. Det kan även bero på att författaren omedvetet går in i rollen som huvudpersonen och bara iakttar det som händer runt omkring sig.
Susanne har lyckats skapa en bok fylld med starka individer (som min kära klass) och jag inser hur smart det var av henne att inte ha för många beskrivningar angående deras utseende. Hennes syfte är troligtvis att man ska fokusera på personen och inte haka upp sig på onödiga detaljer. Familjen Lancken söker ro och det är en av orsakerna till att de flyttar från olika platser, Saudi Arabien till Sverige och från deras hem på Rudbecksgatan till en sommarstuga nära skogen. Men de finner ingen stillhet hur mycket de än byter miljö och detta citat yttrade en gammal man till Osborne ur ett kapitel i boken och jag tyckte att det beskrev detta trauma väldigt bra.
”Det handlar aldrig om en plats.”
