I en familj finns inga fiender del 1
Jag förstår inte. Jag förstår inte vad det är som rör sig i huvudet på huvudkaraktären Marie. Vad är det hon döljer? Vilken är pusselbiten som fattas för att förstå hennes känslor och situation? Jag är lämnad i ovisshet och med nyfikenhet efter att ha läst den första halvan av ”I en familj finns inga fiender”. Jag ser fram emot att söka efter den ovissa och sista pusselbiten, på samma sätt som jag tror att Marie söker efter denna i boken.
”Jag kommer att se till att de får veta. Jag ska berätta för dem vad du gjorde, att du bara stack. Lämna sina egna barn. Fy fan.”
Dessa rader inleder Viktoria Myréns debutroman. Jag kommer på mig själv att sitta på spänn efter fyra meningar. Korta, tydliga, genomträngande. Det är som att läsa en deckare, när spänningen trycker sig på sida upp och sida ner. Samtidigt präglas denna roman av en större realism än de deckare jag läst. Hur stor 
chans är det att tio mord sker i Fjällback jämfört med att en mamma bryter ihop och lämnar sina barn? Jag har som ung svårt att leva mig in i ångesten Marie upplever med sin familj och sina barn men jag kan samtidigt relatera till de tankar om jämställdhet som romanen kopplas till. Varför är barnen kvinnans ansvar och har inte mannen samma ansvar gentemot sin familj som kvinnan? Några av romanens grundtankar får mig att relatera till ”Bitterfittan” som även den tar upp de feministiska diskussionerna i samhället men i en annan typ av roman.
”jag skulle kunna göra andra saker, jag skulle kunna gå sönder, falla i bitar, jag skulle kunna slå. En knuten näve, en handflata, en ångest genom kroppen. Fingrar som greppar alldeles, alldeles för hårt, lämnar röda märken efter sig, fingermärken. Jag får inte, jag får inte, jag måste lugna ner mig, det är inte deras fel.”
Citatet understryker den stämning som präglar romanens första hälft. En känsla fylld av ångest, depression och förtvivlan. Jag tror att Marie har gått vilse, men av vilken anledning står ännu inte klart. Är det förhållandet med sin mamma, äktenskapet med sin man, oviljan att bli mamma, problemen med sin dotter, tveksamheter kring sin sexuella läggning, osäkerheten på sig själv eller en depression eller sjukdom som är bakomliggande orsaker till bokens tryckta stämning? Hon älskar sina barn och sin familj men hon går i bitar av att försöka hålla samman kärnfamiljen när den behöver det som mest. Samtidigt är saknaden enorm när hon lämnar sin familj för att komma ifrån vardagen ute på landet.
Berättarperspektivet utgår från Marie och hon berättar med egna ord, allt uttryckt i jag-form, om sin flykt från vardagen ut till hennes mormors gamla gård på landet, samt ger återblickar på det liv hon lämnade hemma. Romanen berättar inte mycket om Marie, man får inget tydligt svar på var hon kommer från, vad hon arbetar med eller vilka hon umgås med. Hon är mamman som lämnade sina barn och läsaren följer hennes psyke, hennes tankar och ångest. Man dras längre och längre ner i Maries mörker likt bokens framsida.
